• Det korta svaret är att det kom hit via min bror Gunnar och mig med Vita leden på Skuleberget som första exempel. Året var 1987. Det var inget vi kom på ”bara så där”. Sommaren innan hade vi gjort en semesterresa ner till Alperna, närmare bestämt Dolomiterna, med våra respektive flickvänner. Världsarvet Dolomiterna är något av det häftigaste och mest originella man kan få uppleva vad gäller berglandskap. Ett självklart mål för två bergfantaster som Gunnar och mig, men vi hoppades så klart att det även skulle tilltala våra kanske inte fullt lika ”bergtagna” flickvänner. Bäst att krydda resan med något extra, tänkte vi. Vi hade läst om via ferrata. Det skulle vara roligt att prova på. En bra kompromiss mellan vandring och klättring, som borde kunna passa oss alla.

  

  Bergöglorna är av högsta stålkvalitet. 20 och 25 mm grova och av varierande längd.
  

• Våra förväntningar både infriades och överträffades. Via Ferrata var mer än att bara vandra på smala bergshyllor med höga stup nedanför. Vi rörde oss i höga bergväggar och upplevde naturscenarier som, utan vajersäkring, inte skulle ha varit tillgängliga utan avancerad klättring. Vi fascinerades av enkelheten och tryggheten i systemet. Detta var något som alla med normal rörelseförmåga skulle kunna uppleva. På vägen hem till Sverige kände vi oss lite som väckelsepredikanter och pratade mycket om hur man skulle kunna tillgängliggöra den här upplevelsen för fler människor. Vi kanske skulle samla ihop ett kompisgäng och åka till Dolomiterna!? Skulle vi rentav ordna guidade resor till Dolomiterna!?
  

  Kilen gör att bergöglans skaft expanderar när den slås mot botten på hålet.
  

Då kom Gunnar och jag på det. Hur är det med den där leden på Skuleberget, som vi klättrat ett antal gånger genom åren. Hur många gånger hade vi inte tänkt:
Att klättra uppför Skulebergets östvägg är något som fler borde få uppleva! Det är ju så häftigt!
Det som vägde tungt i den andra vågskålen var naturligtvis att det inte var helt ofarligt. Vi kunde inte öppna dörren till Skuleväggen för en större publik på det sättet. Nu hade vi äntligen hittat nyckeln till den dörren: Via Ferrata!

Avståndet mellan bergöglorna varierar beroende på utsatthet . 2 - 6 meter.

• Men: I Alperna är Via Ferrata kultur med anor ända sedan 1843 då den första Via Ferratan byggdes upp på toppen av Hohe Dachstein. Likaväl som ”Medel-Svensson” antagligen hittar ett fiskespö i sin friluftsgarderob hittar ”Medel-Fischer”ett klätterrep och en isyxa i sin, kan man tänka sig. Via Ferrata-konceptet i svensk tappning måste alltså vara något mer än bara själva leden. Man kan inte vänta sig att folk i Sverige, av sig själva, ska förstå hur man säkrar sig på en Via Ferrata och, ännu mindre, ha rätt utrustning för det. Lösningen måste vara att Via Ferrata-utrustningen fanns att hyra och att personal fanns tillhands för information och instruktion. Visionen var att, i princip, vem som helst, kanske efter en kopp kaffe på det intilliggande caféet, enhalvtimme senare, på egen hand, skulle kunna vara på väg mot sitt livs första bergäventyr! Nästa steg blev att åka till Skuleberget och klättra vår led s.a.s. med Via Ferrata-glasögon. Det var särskilt viktigt att få med oss våra flickvänner, som inte tidigare hade klättrat uppför Skuleväggen. De fick representera ”vanliga” människor. Deras omdöme skulle bli viktigt för om vi skulle gå vidare med vår idé eller ej. Vi genomförde klättringen och fick det stöd vi behövde. ”Tänk att få röra sig i den här miljön med en trygg vajer som säkring. Vilken känsla”. En passage, som vi valde att döpa till ”Helenas hell”, antyder kanske att inte alla var tillfreds hela tiden, men med stöd av en vajer skulle det nog gå bra. 

• 

  Med ett elaggregat på stupkanten och 135 meter kabel nådde vi nästan till bergets fot.
  

  Nu återstod två huvudfrågor: 1. Hur bygger man en Via Ferrata? Det måste vi ta reda på. 2. Vi måste presentera vårt projekt och få tillstånd och stöd för det. Efter en, bitvis, intensiv höst och vinter föll brickorna på plats och i mitten av juni 1987 var vi redo att sätta i gång. Eftersom vi bestämt oss för en arbetsmetod där vi jobbade hängande i rep, började vi från toppen och jobbade oss under två veckor neråt längs det som blev Vita leden. Sista dagen gjorde vi ett litet avsteg från den ursprungliga klätterleden. Vi bestämde att det behövdes en mera distinkt start. En prövosten. Bättre att folk vände här än hamnade i problem högre upp, tänkte vi. Så var vi då klara. Sveriges och Nordens första Via Ferrata hade sett dagens ljus. Det hade varit ett ganska ansträngande ”grovjobb”, men framför allt var det ändå ett estetiskt jobb. En kreativ process som kanske liknar det en konstnär kan få uppleva. Är Vita leden alltså ett konstverk? Nej, men kanske kan man säga att vi med Vita leden tillhandahöll staffli och penslar för besökarna att måla sina egna upplevelser. För några är utsikten som sakta växer fram allteftersom man vinner höjd, det väsentliga. För andra dominerar känslan av att befinna sig i en stor bergvägg. För ytterligare andra är själva klätterupplevelsen det viktiga. Inte minst: För en del handlar det om en inre resa. Om att övervinna sin egen rädsla och, faktiskt, växa som människor. Ungefär så. 
  /Arne Nordin

arne nordin

Gunnar nordin